web analytics
Dagbok,  Mobilbilder,  Rullstol

Det är svårt…

…. att få till det där med träningen just nu. När jag kommer hem från jobbet är jag helt slut. Har jag lyckats ta mig upp för trappen så hasar jag inte ut igen för att plåga mig en halvmil i värmen. För varm är det, och alldeles för fuktigt. Mer inhalationspulver i baljan bojs, så blir det lättare i alla fall.

Men då får man passa på att ta en runda på morgonen när det är svalare och innan man blir hämtad, för det gäller att färdtjänsten inte ser mig. Gör dom det stannar dom och ”lastar ” mig och rullstol före avtalad tid och då kan det sluta med att jag måste åka hemifrån klockan 6 varje morgon.

Så i tisdags morse så smög jag ut med en ansenlig stor soppåse, nerför trappen. Kikade försiktigt så ingen chaufför gömde sig bakom någon av bilarna på parkeringen, redo att rycka rullstolen från mig och fara till stan alldeles för tidigt. När jag gjort mig av med soporna. Smög jag iväg uppåt gatan. Jag åker aldrig åt det hållet.

Där står villorna på rad, med minst en bil parkerad utanför varje hus. I spikraka rader står prunkande villaträdgårdar med blommande växter och fruktträd. Det är allt från äpplen och blommor och gärdsgårdsstaket till en mera återhållsam stil med på sin höjd nåt litet trädgårdsträd som för mig är av helt okänd namn. Och en gräsmatta så noggrant klippt så det måste vara gjort med sax. Av modellen mycket mindre.  Klippt strå för strå och den exakta längden uppmätt med laser.

Utan för varje infart står gröna sopkärl i en prydlig rad i det gyllene morgonljuset. En snabb titt på klockan och jag kan ta det lugnt. Den har inte slagit 6 ännu. På ödetomten dignar äppelträdet av små frukter. Frågan är om grenen håller ett år till.

Det varma ljuset reflekterars i de längsgående trästaketet och när jag kommer ner för backen ser jag att gatan är helt tom. Det syns inte allt vad den gatan gömmer den här varma, vackra, solgula morgonen.

Jag passerar en av villorna på vägen ner mot ”mitt” hus och kan bara konstatera att tvätten som hänger mellan garaget och värmeväxlaren på en av tomterna. Kanske, men bara kanske, är torr. Det har varit fuktigt i natt. I rabatten vid huset mitt emot sprakar det av färg. Kan det vara röd solhatt? Jag försöker i alla fall känna igen blommorna jag ser i trädgårdarna.

Nyponrosor och nåt gult och nåt som ser ut som smultronbuskar. Det finns inga såna det vet jag väl!


Plötslig kommer sopbilen. Chauffören hälsar och vinkar så gladd. Vem han nu var? Sakta rullar jag nerför gatan till asfalten tar slut och övergår i grus. Det är dags att smyga hem på parkeringen och se om någon morgontrött chaufför står och väntar på mig utanför porten.

Gruset smäller under länkhjulen på rullstolen, det hoppar och far och ibland sprätter en sten iväg med en smäll. På parkeringen hemma sitter grannen på en stol och väntar på sin kollega som hämtar honom för att fara på jobb. Samåkning e bra.

Utanför porten står mycket riktigt en bil och väntar på mig. Men idag är det ingen som fräser åt mig: Å var har du varit på morgonen? Som en chaufför gjorde i vintras. Jag svarade inte för jag tycker inte det är nåt han har med att göra.

Jag var ute en sväng i morse och körde 5 km med en ny balansering på rullstolen. Det kommer inte hålla i längden, jag kan inte köra runt med en tung kasse med en ost, två tunga böcker och en mortel av marmor hängande i en kasse bak på rullstolen för att få bättre balans på ekipaget. Men mer om detta en annan dag.

C.U

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *