Ingen fara – jag är hjulbent. Tack och lov.

Sista 8 åren har jag försökt att gå mer eller mindre på mitt onda ben. Med varierande resultat. Resultatet har vanligtvis visat sig om natten, om det inte har varit omedelbart på det sättet att jag inte kommit en enda meter med min käpp. Men jag har varit envis och inte accepterat faktum. Det funkar inte. Jag har inte fått nån hjälp av sjukvården heller.

Mina kollegor har försökt tjata och påverka mig till att tänka på rulle, men Nä, inte jag! Jag var inte där, helt enkelt. Tanken fanns inte. Inte förrän jag hade så ont i benet,  att huvet helt enkelt inte längre fungerade och allt handlade om smärta. Å jag minns vad det var faktiskt fick mig att ”släppa taget”.

Jag har en kompis som har haft polio som barn och han ”går” korta sträckor. Men det både ser jobbigt ut och är jobbigt. Till vardags så använder han rullstol. Han sa: ”Det kan inte vara meningen att du ska gå omkring och ha så ont. Det finns hjälp att få. Livet blir lättare”
Det fick mig att fundera. Ungefär samtidigt blev jag inbjuden att medverka i ett arrangemang i den förort där jag är uppvuxen.  Å min hjärna hoppade till och ropade ett stort JA!

Sen påminde mig benet med en röst i huvet som sa: ”Åk du, åk dit och parkera, sen kan du sitta där i bilen några timmar och sen åka hem igen. För du kommer inte orka ta dig runt i förorten med det benet och käpp”.
”Hade du haft en rullstol hade du kunnat vara med hela dagen” Jag ville verkligen vara med. Men det fanns ingen rullstol.

Då släppte jag taget. Det betyder inte att det dagen efter stod en rullstol redo för mig. Åh nej. Det var telefonsamtal, arbetsterapeuter och utprovning, andra coronavågen, blodprov och en efterlängtad diagnos innan jag en gråmulen och snöslaskandande fredag kunde sätta mig i en färdtjänstbil och åka och få min rullstol. Kvällen innan hade det varit snöstorm och jag hade inga större förhoppningar om att jag skulle få med mig min rullstol hem.

I början tittade jag jättemycket på Youtube, Weels 2 walking, Weels No Heels och för att få hjälp och tipps på hur jag skulle klara mig med livet i behåll med en rullstol i hushållet.  Jag släpade och drog den uppför trappen, i omgångar. Jag var inte tillräckligt stark för att få med mig ”åbäket” uppför trappen. Jag använde alla delar som konsulenten sa skulle sitta både här och där. Tungt som attan var det. Då!

I dag har jag blivit starkare av alla uppförsbackar, trapplyft och omöjliga och möjliga hinder som finns i tillvaron. Å det konsulenten tyckte att jag absolut måste ha ligger på en hylla och ”vilar upp sig”.  Jag har släppt tanken på att konsulenten vet bäst. Det är mig och mina behov som gäller. Bort med armstöd och fotstöd. Armstöden kan komma på när jag ska på nåt särskilt och fotstöden kommer nog inte på igen. Jag har spänt en rem att ha fötterna på mellan framstagen för det passar mig bättre.  Tack grannen Bengt, för idén.

För varje dag blir jag starkare och mer självständig. Glömmer aldrig när jag själv vågade åka och handla på Willys  första gången. Vilken seger och vilken kick för självkänslan. Och  när jag en söndag lyckades handla på Jysk  när personalen skyltade om, utan att riva ner något, eller någon annan var enorm. Det var som att klara körkortet. Alla som varit på Jysk en söndag vet vad jag menar.

I dag ”piskar” jag den där rullstolen en hel del. Den blir mer och mer mitt verktyg som jag behärskar och jag låter den i mindre utsträckning kontrollera mig. Jag bryr mig mindre och mindre om vad andra tycker och ser till mina egna behov och förmåga. Att ta bilen till affären de 200 metrarna nerför backen känns dumt. Jag tar rullen även om uppförsbacken blir dryg på hemvägen. Men jag blir i stället lite, lite starkare för varje gång.

Allt detta har inte alltid varit enkelt. Det har ibland varit många tårar och mycket tvivel. Ibland har mina synpunkter om tillgänglighet kanske låtit som gnäll. På jobbet har vi fått bättre tillgänglighet tack vare rullstol och ”permobil”. Utrymningsvägar har ändrats, bara lite, för att öka säkerheten och tillgängligheten. Saker som man inte tänker på när man går på sina ben. Nu hoppas jag på att församlingen i byn gör, i alla fall, minneslundarna, mer tillgängliga för människor med rullatorer och rullstolar. En ”Kyrka för alla”.

Jag hade en gång en fantastisk kollega som hade svår reumatism som sa: Jag är inte handikappad det är samhället som har en massa begränsningar för mig och skapar handikappet. Om trappor inte fanns skulle det vara ett problem mindre. ”

C U