Ett snäpp närmare målet

När jag gav efter och erkände att det inte gick att gå längre, så tänkte jag inte ge upp fotograferandet. Tvärt om, jag tänkte ta upp det igen med tanke på att det hade varit lite dåligt med den varan när jag inte kunde gå. Både käpp och kamera i höger hand….det går ju inte.
Så fick jag rullstolen och det var hopplöst med kameraremar som inte blev kvar där dom skulle och som snodde in sig i hjul, kläder och allt annat som gick att fastna i. Det var rent av lite farligt ibland. Så jag gav upp. Ett tag men skam den som ger sig.

Men att ha kameran i en rem runt halsen är väldigt tungt. Å efter en kort stund ser man ut som en vissen giraff och det enda man ser är gatan och skorna. För att inte tala om hur ont det gör i axlarna och nacken.
Nu har jag funderat i över ett år på hur jag skulle lösa det. Ingen rem, sele.
Hittade detta på Kamda.se

Den kom idag och det var ju tvunget att testas omedelbart. Så ut med sig på balkongen mellan åskskurarna och testa och fota och spänna remmar. Kunde bara testa i den manuella rullstolen men kameran ligger där jag vill ha den i knät. Det känns bra att veta att den ligger kvar där även om jag kör över en kant eller tröskel. Den gick att justera så det blir inga problem när det blir kallare att få plats med en tjock täckjacka eller nåt sånt under selen. Å tyngden ligger nu fördelad på axlarna, som en ryggsäck.
I morgon blir det hårdtesta i en tur i elrullen. Å fick pilla lite till på inställningarna så nu börjar det ta sig som mordbrännaren sa. Bilderna på selen har jag lånat på Kamda.se

Å så blev det en bild på hårdtestat skärpeinställning.