Tidigare och tidigare. Snart sover jag under skrivbordet.

Utanför fönstret är himlen svart och marken vit. Ännu så länge. Snön håller på att tina bort och till slutet på veckan kommer säkert mera snö. Jag skulle behöva ta mig till posten för att hämta ett paket. Posten är numera inrymt i den lokala affären.
Dit är det 200 meter nedförsbacke. Tar jag mig dit är det inte säkert jag kommer upp för backen och hem igen.

Att köra manuell rullstol i snömodd på oplogade trottoarer går inte. Inte ens jag som är envis som en röd gris klarar det. Jag skulle behöva ut med soporna dessutom. Det går inte heller. Det kanske är plogat men en kort brant uppförsbacke gör det för halt och omöjligt.

Jo då det finns eldrivna rullstolar eller eldrivna enheter att montera på en manuell rullstol som skulle kunna hjälpa mig att ta mig både till sophuset och till affären. Men jag måste kunna förvara den någon stans. Minst 5 plusgrader och ett eluttag. Det finns inte. Jag har ansökt hos bostadsbolaget att godkänna bostadsanpassning för en hiss på balkongen men inte fått svar. Jag ansökte för över en månad sedan. Den välkända brödburken är inte att tänka på, förvaltningsrätten har sagt sitt i frågan och kommit fram till att en brödburk att förvara tex elrullstol i, inte är bostadsanpassning.

Men vad ska jag ut och göra? Pandemin pågår för fullt där ute och det nya viruset är mer smittsamt än någonsin. Lika bra att hålla sig inne. Det hade varit skönt att komma ut och få lite frisk luft. Jag får väl köra ut på balkongen och sitta där som ett fån och titta på alla som promenerar förbi. Ja ibland blir jag så less på tillvaron och framförallt att bära rullstolen upp och ner för trappen.

Jag hör själv hur blase jag börjar låta. Det finns en fara med det. Till sist finner man sig i både det ena och det andra om inte är acceptabelt. Det blir en normaliseringsprocess av det hela. Sakta, sakta. En liten bit i taget trubbas man av och ilskan vittrar ner till nåt uppgivet -Jaha och en axelryckning. Man kommer inte vidare.

Jag bestämde mig för att inte klaga i det offentliga rummet som tex FB eller blogg men det är svårt att behålla energin och sakligheten. Arbetsterapeuter, bostadsanpassningshandläggare, färdtjänsthandläggare, samordnare, och förvaltare är alla omöjliga att få tag på.

Sörmlandstrafiken ändrar ideligen mina restider till tidigare och tidigare för varje dag. Nu åker jag snart hemifrån klockan 6 på morgonen när jag börjar 7. Resan tar som längst 20 minuter. Det gör att jag är tvungen att stiga upp klockan 4 varje morgon för att hinna med. Och då är jag ändå ett par minuter sen ut till bilen.

Nu ljusnar det utanför mitt fönster och himlen är mörkt blå och snön är fortfarande vit.
Tack för att du höll mig sällskap i mina funderingar denna morgon.

CU