En kropp som inte fungerar – TRPS1

Jag är så trött på att ha en kropp som inte lyder. Som inte fungerar.
Händer som av någon anledning plötsligt helt enkel bara släpper det dom håller i. Spelar ingen roll vad. Kristall eller sten. Tyngden är inte det som avgör. Jag vet inte vad det är som gör det. Dagsformen kanske? För den varierar kraftigt.
Det betyder inte att dagsformen går att mäta i form av smärta eller nåt annat mätbart. Vissa dagar vill helt enkelt inte kroppen. Så har det alltid varit.  Trötthet? Kanske. Händerna fungerar knappt att skala ett ägg eller potatis numera.

Jag vet inte hur många liter mjölk eller annan vätska jag tappat ut på golvet genom åren.
Tappar jag nåt på golvet, en tub tex och böjer mig för att plocka upp den så kan jag ta i tuben och sen resa mig men tuben ligger kvar där den har hamnat. Efter fyra, fem försök får jag ta till båda händerna. Under tiden rinner rätt mycket, om det är vätska, ut på bordet, golvet, allt som står i närheten, mattor och har man otur så har jag förstört något dyrt eller ömtåligt.

Jag har slutat med mattor, dyra glas eller fint ömtåligt porslin, har tunga bestick för att känna tyngden i handen, eller andra ömtåliga saker. Vissa dagar har jag ett järngrepp och vissa dagar kan jag inte hålla i en penna utan att det åker ur händerna. Jag kan inte avgöra om alla stödbandagen till händerna gör nån skillnad.
Att hålla ett barn vågar jag definitivt inte, tänk om jag tappar ungen. Tänk om den skadar sig p g a mig och mina händer.

I fredags gjorde jag mig riktigt illa i min dåliga hand. Jag skulle flytta på kassen med mat jag handlat. Nåt knäppte till i handen och nu är det svårt att röra fingrarna utan att det gör ont. Riktigt djävla ont på ren svenska.
Är det slut med den handen nu? Hur ska jag klara vardagen om den handen inte fungerar? Orkar jag mer smärta än den som är ständigt närvarande?

Jag har några år kvar till pension och jag vet inte hur jag ska försörja mig fram till dess om jag inte kan jobba.
Många tankar. Det gäller att hålla magkatarren igång. Det är så svårt att orka. Det är tungt att inte vara en som inte kan göra rätt för sig längre. För mig finns det ett värde i att faktiskt få bidra till stadskassan. Jag är stolt att jag fortfarande kan vara med i gänget som betalar skatt. Men det blir tyngre och tyngre för varje dag som går.
Men det skulle jag aldrig erkänna så någon hör. Hör du det!

Jag önskar så att jag kunde dansa igen. Eller ta en promenad i skogen. Men mest saknar jag dansen och den gemenskapen. Den var beviset för att jag inte var dum i huvet. Att jag faktiskt kunde saker. Gråta får man göra när ingen ser.

I dag är första advent och jag ska försöka få upp en ljusstake och stjärna i fönstren utan att jag förstör eller slår sönder allt i min närmaste omgivning. I går var fina E här och hjälpte mig att få upp julgardiner i vardagsrummet och få ut en säck med skräp och gamla blommor.

Jag önskar så jag kunde dansa igen!