På grund av TRPS-1

Vad är meningen?

I dag är ingen bra dag. Har sovit rätt ok men att komma upp för att upptäcka att knäna bestämt sig för att i dag är dom från helvetet.

Tidningarna skriver om ytterligare ett gängmord. Någon har hittat en jättekantarell och vi kommer att behöva en 4:e dos vaccin, Mc-gängen är på G och  dagarna blir kortare.
Å på nåt vis har det blivit ”skäms” att tala om smärta. Den i händerna och framförallt den  i höfterna, benen och fötterna.

Jag hade planer för denna dag. Saker jag måste göra. Det är svårt med motivationen när knäna värker så man ropar efter den bortgångna släkting som blåste, lindrade och satte på plåster när man var barn. Tårarna rinner och jag ber om lindring men ingen släkting kommer. Ingen annan heller. Det är bara jag och mina sprängande knän.

Vissa dagar hjälper inte mina ”painkiller” så som det är tänkt. Med andra ord, inte alls. Allt som händer än att jag får ännu mera ont i magen. ”Du måste tänka på vad du äter”. Det gör jag hela tiden. Knappt hungrig, sugen, men orken att laga till något finns knappt. Jag tröstar mig med mandelskorpor till frukost. Det mår vi lite bättre av, jag och magen.

Såna här dagar är det svårt med motivationen. Jag tror inte på nån gud. Jag tror på en universell meningsfull energi. Allt har en mening. Vad är meningen med att köra all värk från nåt lokalt universum genom min kropp, just i dag. Varför ska några/någon behöva ha en smärtsam tillvaro, hela livet? Å varför just jag? Svar – ja tack!

Varför är det så svårt att få nån hjälp mot smärtan. Inte den som är där hela tiden utan den som skjuter som vulkanbrott genom kroppen vissa dagar. Flytande lava av smärta som tar helt nya och outforskade vägar genom kroppen. Smärta som förlamar både kroppen och kreativiteten. Varför blir jag inte trodd? Jag vet att jag inte är ensam men jag kan bara ta ansvar för mig och mitt. Inte andras tillvaro och liv.

Jag försöker att inte tänka på vintern. Men det maler som en kvarnsten i huvet på mig. Hur ska jag kunna ta mig till affären och handla mat när snön kommer.  Det man bär in måste också ut igen och soprummet kunde lika gärna vara placerat på en annan planet. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit heller i snö och dåligt plogat underlag, i vinter. Sand är bara ett ord. Bilen är inte att tänka på. Hur skottar man fram bilen när man sitter i rullstol?

Jag är en av fyra i Sverige som har TRPS-1. I dag kan dom där trasiga generna fara åt helvete på ren svenska. Jag vill inte! Inte i dag heller!
Ja det var ju därför jag skapade just den här bloggen.

På grund av TRPS-1. Någon måste berätta om hur det är i verkligheten. Inte på nån bilaga från socialstyrelsen.